83
— Vet inte.
Den nykomne såg sig om, fann ingen bekant, sökte ett ledigt stycke vägg att stöda ryggen emot och försjönk snart i samma slöa likgiltighet. Man hörde blott ett tätt och ifrigt trampande med fötterna. Termometern visade —15°.
Dörren till entréen öppnades, och kursors slätrakade ansigte tittade ut.
— Herrarna får lof att vara litet tystare.
— Ja, men det är så sju helvetes kallt.
Kursor log diskret och angenämt berörd, som om han förnummit hemlandstoner.
— Det går inte an att störa dem därinne.
Granes röda ansigte stack upp ur hopen:
— Är inte eländet slut snart? Vet kursorn, om hr Hultin sitter kvar?
— Jo, det gör han. Men jag tyckte att han höll på med att vika ihop sina papper, när jag tittade i dörrn nyss.
— Nå, det var då faen så väl ändtligen.
Kursor försvann, och dörren stängdes ljudlöst.
Stampningarna fortsattes, men mera piano. En och annan sakta och kärleksfullt uttalad svordom uppsteg ur någon otålig ande såsom ett uttryck för den allmänna stämningen.
Ändtligen öppnades dörren, och Hultin kom ut, blek, med stora ögon, glansiga af nattvak, och svag i knävecken.
