87
— Du läser ju inte på hofrätten nu? sade Grane.
— Nej, jag läser på läkarn. Det var halft annat år, se’n jag läste på prillan. Där var det ju lika när. Den där förbannade filosofin skulle ju vara med där också vet jag.
— Nå, när tänker du bli färdig med medicine kandidaten? inföll Grane.
— Jag ska ta filen först, sade Lars Johan filosofiskt. Jag har inte brådtom. Jag trifs bra här i sta’n, och jag är inte mer än 25 år än. Nästa termin tänker jag ta filen eller senast till hösten, och om jag se’n ligger på kandidaten en åtta år, så är jag ändå inte mer än 33, när jag kommer ifrån Upsala. Det är inte så helsikes mycket.
— Nej vars, sade Grane. Här fins de, som är både femtio och sextio, och de klaga öfver att den gamla stammen börjar gå ifrån dem. Nej. Det är visst inte för mycket.
Lars Johan såg snedt på Grane.
— Jag tror, ta mig fan, att du drifver med mig.
— Åh, hur kan du tro det? Men ska vi inte betala nu, så få vi dricka kaffe se’n?
— Tss. Kypare! Får vi betala.
— Tre halfva och en svagis, sade Lars Johan.
— Var så god och behåll. Han lemnade en krona.
— Det är djäfligt, med de där drickspengarna suckade Lars Johan.
