den Latinska Eriks-Visan och den Svenska, så blifver det äfven genast tydligt, att den förra är en öfversättning af den sednare och icke tvärtom. Den Latinske tolkaren tyckes nämligen af de kortradiga klassiska versstroferna, inom hvilka han skulle inpressa lika många Svenska med vida längre rader, blifvit nödgad att här och der göra åtskilliga uteslutningar; så är t. ex. den troligen förderfvade 4:de raden i 2:dra str. ”Twi mun han uk frägderu niuta” alldeles förbigången. Likaledes finnes icke omqvädet någorstädes återgifvet, förmodligen emedan slika periodiska omtagningar voro alldeles oklassiska. Med ett ord: öfversättningen kan åtminstone sägas vara ganska fri, samt så obestämd och sväfvande, att man nästan alltid blifver utan all afgörande upplysning just på de ställen, der man, i anseende till dunkelheter i det Svenska originalet, mest vore i behof deraf. En annan fråga blifver om öfversättaren haft för sig en något olika redaktion af originalet, eller om han just haft det samma, som Schroderus upptager. Detta blir naturligtvis nu omöjligt att afgöra; men troligen har det sednare varit fallet, ty olikheterna äro i alla fall icke större, än att de kunna förklaras af ofvan uppgifne grunder. Emellertid kan det icke vara nödvändigt att här upptaga ett ändock alltför knappt utrymme med aftryckande af den Latinska tolkningen, hvilken enhvar kan uppsöka på det angifna stället i Joh. Magni Historia.
Men det finnes ännu tvänne andra, ehuru fragmentariska, yngre uppteckningar på Svenska af Eriks-Visan. Den första är af Ol. Verelius införd i hans noter till Hervarar Saga, Upsala 1672, ss. 112, 113; men här finnes endast trenne af Schroderi tio strofer, näml. den l:sta, 4:de och 6:te. Han säger sig kanna flere dithörande, ”alibi commodius exponenda,” men upptog endast dem, som angingo Viternas öfverflyttning till Vitaslet. De anförda stroferna äro i allt nästan de samma som Schroderi; likväl förekomma smärre olikheter, som göra
