det osäkert, huruvida icke Verelius skulle kunna haft tillgång till en då ännu qvarvarande handskrifven, något skiljaktig, uppteckning af originalet. Besynnerligt, nästan otroligt, måste det i alla fall synas, att denne nitiske forskare icke skulle hafva kännt Schroderi tryckta text: men han nämner intet derom och olikheterna finnas. Troligen har han, jemte Schroderi text, egt tillgång till en äldre handskrift, hvilken han föredragit att följa. Det är nämligen icke troligt, att han egenmäktigt skulle hafva gjort några förändringar i sjelfva meningen, ehuru vissa Islandismer i språkformen kunna hafva härflutit ifrån hans lärda hand.
Den andra yngre uppteckningen finnes införd i Scriptores Rerutn Svecicar., I. 1, s. 240, och är hemtad från en af Joh. Hadorph år 1690 färdig-redigerad upplaga af Den gamla Svenska prosaiska Krönikan, hvilken likväl aldrig hann utkomma. Detta fragment utgöres likväl icke af mer än två strofer (Schroderi 1:sta och 4:de), hvilka, några små bokstafs-olikheter afräknade, äfven nära nog öfverensstämma med Schroderi text. Det märkvärdigaste med denna uppteckning är likväl, att Hadorph säger att denna visa ännu på hans tid (omkring år 1690) var bekant och söngs af allmogen i Vestergötland och Dalsland (”Hadorphius — — adfert cantilenam, quam adhuc in Vestrogothia et Dalia plebeii homines canunt,” Script. Rer. Svec. anf. st.); således hade af detta märkeliga fornqväde, som ännu fanns handskrifvet och upptecknades af Joh. Magnus före 1526 och derefter af Schroderus 1620, ja, ännu 1672 af Verelius, tillika bibehållit sig ett par verser i folkets mun såsom folkvisa ända till år 1690; — ett slående bevis på folkminnets trohet i fordna tider!
Denna visa förtjenar också verkeligen namnet fornqväde. Ty ej allenast Joh. Magni vittnesbörd, att dessa sånger voro ”ab antiquissimo æuo ædita”, och Verelii, som kallar dem ”carmina vetusta”, bevisar deras höga
