loth allare först optaga och byggia thz land som skane hethr Ok foro sidan j the öyar som ther nest liggia och thogo them undher sigh som tha kallades Wetolade heedh. oc nw sælandh. mön. fiwn. och falsther.” Detta Vetolade hed kunde nog vara en förkortning af Vetalanda-hed el. Isl. *Vita-landa-heiðr (sednare heiði), f., Vita-landens hed, en benämning, som icke skull vara opassande för det flacka hedlandet Jut-land, Isl. Jót-land. Vidare kunde det till sist frågas, om icke något sammanhang skulle kunna tänkas mellan orden Vitalum, Vitala-, Vetolade-, Vita-hed och det gamla namnet på Jutlands nordl. del: Vindil, Vendil? — detta ords gen.pl. borde dock vara Vendla, kanske äldre Vendala (?).
Sedan detta ytterligare blifvit anfördt om ordets form, och hvaraf man ser, huru osäkert allt är redan på detta område, så lär det ej häller löna mödan att ens gissningsvis framkasta några vidare förslagsmeningar om sjelfva dess betydelse. Så mycket må dock vara tillåtet att tillägga, att det faller sig temligen svårt att biträda Geijers mening om detta ord, såsom den framställes i Svea Rikes Häfder, s. 108 Not. 8: ”Vetalahed: ett slarfaktigt uttal af Vitanahed, d. ä. Viternas hed. Vitana är den gamla gen. pl. af Vitar”. Man bör nämligen först ihogkomma, att Vita´na (el. eg. Vita´nna) väl är gen. pl., men med best. artik., och på detta sätt sammansättes aldrig i forntiden folkslags namn med landets, utan städse utan best. artik.; således icke Svíanna-land, Gautanna-land, utan Svía-land, Gauta-land. Man kunde visserligen invända att A. Sax. isynnerhet, och äfven Isl., besitta en obest. gen. plur. på -ena, -na (t. ex. A. Sax. vitena gemot, de vises möte, och Isl. gumna, m., mäns, tungna, f., tungors), men denna tillhör en helt annan eller den ”svaga” deklinationen, efter hvilken de ”starkt” deklinerade orden Geatas (gen. Geata) och Gautar (gen. Gauta) icke kunna hafvat gått, och detta Gautar skulle ju motsvara Vitar, {(sp|Jótar}}. Dertill kommer ännu, att en dylik
