Den är stark och vild, denna natur, som ett hårdt forntidsdrama, skuren i is och sten, men stundom med stämningar så veka och fina som en dikt.
Ser jag bræer och jöklar, gå tankarna dit upp, där bræerna äro större än någonstädes, där jöklarna falla i ett haf, uppfyldt af flytande isbärg och drifvande is. Hör jag högljudd lofsång öfver samhällets framsteg, stora män och stora handlingar, då söker tanken den oändliga snömarken, som lugn och hvit hvälfver sig i ett enda drag från det ena hafvet till det andra, högt öfver en gång fruktbara dalar och fjäll. En gång skall kanhända en liknande snömark täcka oss alla.
Allt är enkelt och stort där uppe — hvit snö, blå is, nakna, svarta bärg och toppar och mörk, stormande sjö —, men ser jag solen sjunka glödande i hafvet, gå tankarna dit upp, där holmar och skär simma på den rodnande vattenytan utöfver mot ett blankt, vaggande haf, och där bärgstinnar stå uppradade inåt, lysande mot kvällen — och stundom, när jag ser säterlifvet på våra högfjäll, ser säterjäntor och betande kor, tänker jag på tältlifvet och renflockarna i de grönländska fjordarna och fjälltrakterna, på kacklande ripor, videkärren och mossflyna, vattendragen och dalarna där inne mellan fjällen, där eskimåen lefver sitt korta sommarlif.
Det är en sällsam makt detta land har öfver sinnet, men det folk, som bor där, är icke mindre egendomligt än landet själft.
Eskimåen tillhör mer än någon annan hafvet och kustlandet. Vid hafvet bor han, där söker han sin näring, det ger honom allt till hans lifs behof, öfver det gå hans resor och flyttningar antingen i hans skinnbåtar om sommaren eller i hans hundslädar, då det är isbelagdt om vintern. Hafvet spelar sålunda starkare än något annat in i eskimåens lif — intet under därför, att hela hans
