Han vill gärna stå på så god fot med sina medmänniskor som möjligt och undviker därför att stöta dem, ännu mer att begagna grofva skällsord, till och med när han lider orätt. Han säger ogärna emot en annan, äfven när denne berättar något, som han vet icke är sant, sin invändning kläder han i alla händelser i den mildaste möjliga form, och det skulle falla sig mycket svårt för honom att säga rent ut, att den andre talade osanning. Han omtalar ogärna för andra sådana sanningar, som han förmodar kunde vara dem obehagliga, han uttrycker sig då hellre i mera obestämda ordalag, äfver när det är om så likgiltiga saker som t. ex. väder och vind. Ja, hans fredlighet går till och med så långt, att om någon stjäl från honom, hvilket sällan händer, fordrar han i allmänhet icke det stulna tillbaka, äfven om han vet, hvem som har tagit det. »Hvar och en, som något begär af dig, gif honom; och af den, som tager ditt ifrån dig, kräf det icke igen.» (Luc. 6, 30.)
Följden är, att det sällan eller aldrig förekommer trätor där uppe. Grönländarne ha icke råd till att kasta bort tiden med inbördes kif; kampen för att underlägga sig naturen, denna människans stora uppgift, är där tyngre än på något annat ställe, och därför har detta lilla folk enats om att föra den utan onödigt split.
I det hela är grönländaren en lycklig människa, hans sinne är muntert och sorglöst som det lyckligaste barns. Om han har en sorg, tar han den möjligen häftigt för ögonblicket; men den är snart glömd, och då är han lika strålande och belåten med tillvaron som han brukar.
Detta hans glada lättsinne gör, att han föga tänker på framtiden; har han tillräckligt med mat för ögonblicket, är han lycklig och äter så länge det finns något, om han än sedan måste lida nöd, hvilket tyvärr ofta händer nu, och det blir allmännare år för år.
