mellan eskimåens karakter och vår, bör man studera hans samhällsförhållanden.
Det är icke ovanligt att höra den åsikten uttalad, att det grönländska samhället är laglöst och oordnadt. Detta är ett misstag.
Ursprungligen var det tvärtom ovanligt välordnadt. Det hade sina bruk och sina bestämda regler för ordningen af hvarje det vidkommande sak, och dessa lefde i folkets mun och iakttogos nästan alltid; ty det är otroligt beskedliga människor, hvilket till och med Egede, som likväl har talat så illa om dem, måste erkänna, när han t. ex. säger: »Det är att förundra sig öfver, huru endräktiga de lefva med hvarandra; ty kif och strid, hat och förföljelse förnimmer man sällan hos dem. Och[1] om än någon kan hafva en ond vilja till en annan, så låter han dock ingenting märka, utan af stor hänsyn för hvarandra understå de sig icke att offentligt angripa honom med skällsord eller slagsmål, såsom de icke heller hafva något slags sätt eller ord att skälla på hvarandra med.» Detta är, märk väl, sagdt af en präst redan om hedningarne, som alltså icke kunde ha fått detta fredliga sinne genom kristendomen.
Så kommo européerna. Utan att känna eller förstå folket och dess behof, gingo de naturligtvis helst ut ifrån, att det i grund och botten var i behof af förbättring och grepo så störande in i hela deras samhällsskick. De sökte påtvinga dem en alldeles ny prägel, gåfvo dem i ett slag en helt och hållet ny religion, nedbröto aktningen för de gamla bruken och traditionerna, naturligtvis utan att kunna ge dem nya i stället; detta vilda, fritt lefvande
- ↑ »När de ha sett våra liderliga matroser kifvas och slås, hafva de hållit slikt för att vara omänskligt och sagt: de hålla hvarandra icke för människor. Desslikes om en af officerarne har slagit sina underlydande, heter det strax: han behandlar sina medmänniskor som hundar, etc.»
