många af dem hedningarne i hög grad genom sitt dåliga uppförande, och dessa frågade därför ofta, »hvaraf det kom sig, att så många bland de våra voro så ohöfviska. I stället för att fruntimmer (d. v. s. grönländskorna) bruka vara stilla och ärbara, voro dessa europeiskor galna, fräcka och utan all kvinlig anständighet. De visste dock väl alla Guds vilja.»[1] Och grönländarne sågo ned på och skrattade åt de dumma, själfgoda européerna, som predikade så grant, men voro så dåliga och som dessutom intet förstodo af deras fångst eller af allt det, som de ansågo för viktigast i lifvet.
Genom den makt, som en högre kultur ger, segrade så efterhand dessa, och i tidens lopp ha de vållat en genomgripande omhvälfning och frambragt en osäker blandning af ursprungligen eskimåisk och modernt europeisk folksed och kultur, liksom de också i otillåtligt hög grad ha blandat sitt blod med dem och utan prästernas hjälp frambragt en starkt blandad afkomma.
Men som eskimåerna äro ett mycket konservativt folk, skall man ännu finna många väsentliga drag från det ursprungliga tillståndet.
Liksom hos alla jaktfolk är hos grönländarne egendomsbegreppet mycket inskränkt; men det är dock icke rätt att tro, att de alldeles icke känna till ett sådant begrepp.
Beträffande de allra flesta saker råder en viss gemensamhet; men detta inskränker sig alltid till vidare eller trängre kretsar efter de olika sakernas natur. Näst individen kommer som den trängsta kretsen familjen, därnäst de, som dela samma hus, och närmaste släktingar och därefter alla byns familjer. Som mest privat egendom anses kajak, kajakkläder och fångstredskap, hvilka tillhöra fångaren ensam och som ingen får röra; ty därmed underhåller han sig själf och sin familj, och han måste
- ↑ Paul Egede. Efterretninger om Grønland, sid. 35.
