följaktligen alltid vara säker på att finna dem där han sist lade dem; de lånas till och med sällan bort. Förr i tiden höllo goda fångare sig gärna med två kajaker, men det går nu sällan för sig. Som något, hvilket närmast också skulle höra till fångstredskap, kunde nämnas skidor; då dessa emellertid först äro införda af européerna, gäller egendomsbegreppet icke för dem i samma grad, och medan en eskimå sällan eller aldrig rör en annans fångstredskap, drar han dock i allmänhet icke i betänkande att begagna en annans skidor utan att fråga därom.
Näst fångstredskapen och de privata kläderna komma verktyg, som användas hemma i huset, t. ex. knifvar, yxor, sågar, skinnknifvar o. s. v. Många af dessa, isynnerhet kvinnornas sysaker, anses dock äfven som alldeles privat egendom,
Andra husgerådssaker äro gemensam egendom för familjen och till och med för alla, som bo i samma hus. Kvinnobåten tillhör familjefadern eller familjen, likaså tältet. Huset tillhör också familjen, och bo där flera tillsammans, tillhör det dessa gemensamt.
Någon eganderätt till grunden känner eskimåen icke till, dock synes den regeln vara herskande, att ingen bör slå upp tält eller bygga sitt hus på en plats, där det bor några förut, utan dessas samtycke.
Som exempel på deras hänsynsfullhet mot hvarandra i detta hänseende kan anföras ett drag, som för öfver hundra år sedan är beskrifvet af Lars Dalager.
»Om sommaren, när de föra sina tält och sitt bagage med sig och ämna slå sig ner på ett ställe, där andra grönländare bo, ro de i land mycket långsamt; när de komma på ett bösshålls afstånd, hålla de stilla utan att tala. Tiga de på landet varande också, utan att säga något, tro de kommande sig vara mindre aktade och ro bort med största hastighet till ett öde ställe. Men om
