behöfde för sig och sin familj. Sålunda är det i Grönland det missförhållande, att de till landet flyttande européerna, som ju i grunden lefva af de infödda, ofta samla sig rikedomar och lefva i öfverflöd, medan de infödda själfva ej kunna det.
Grönländaren har ej ens full rätt öfver sin fångst. Från gamla tider finns det bestämda regler, hvarefter den fördelas, och det är endast vissa slags djur han någorlunda kan få behålla för sig själf och sin familj. Till dessa hör ataken eller grönlandssälen, men till och med af denna måste han ge de kajakmän, som komma till genast då den är fångad, hvar sitt späckstycke, likaså få barnen i byn, när han kommer hem, ett litet stycke späck hvar. För andra sälarter finnas bestämda regler, hvarefter hela det fångna djuret fördelas mellan dem, som voro tillstädes eller voro med, då djuret blef fångadt, eller till och med mellan alla byns hus. Det sista är isynnerhet fallet med hvalrossen och flera hvalarter, som t. ex. hvitfisken; af denna får fångaren en jämförelsevis liten del, till och med när han har varit ensam om att fånga den. Då större hvalar föras i land, skall det vara en riktigt ohygglig syn att se alla byns invånare beväpnade med knifvar kasta sig öfver den för att ta hvar sin andel, medan den ännu är i vattnet.
Det går då så blodigt till, att Dalager påstår sig icke ha »hört eller sett någon hvalfisk blifvit styckad utan att några antingen äro lemlästade eller åtminstone svårt blesserade, hvilket kommer sig af en oförsiktig hetsighet, då några hundra människor kunna ligga på fisken, hvaraf en hvar gör sitt bästa och därför icke observerar så noga, hvarin eller hvarthän knifven slinter.» Karakteristiskt för deras godmodiga sinnelag är emellertid, att »hvem som sålunda råkar ut för skada bär därför aldrig agg till gärningsmannen, utan anser det för våda.»
