Det är icke blott för större djur sådana regler gälla, äfven med vissa fiskar är det samma förhållande; fångas sålunda en heljeflundra, är det fångarens plikt att ge de andra kajakmännen, som ligga på fångstplatsen, hvar sitt stycke af skinnet. Dessutom ger han vanligen, när han kommer hem, husfolket och grannarne med af djuret.[1]
Äfven om en grönländare har tillfredsställt de nyss omtalade lagarna, kan han dock icke alltid behålla den honom tillkommande delen af sitt eget byte i fred. Fångar han t. ex. i en tid, då det är fattigdom eller hungersnöd i orten, anses det för hans plikt antingen att hålla gille eller att dela ut till de andra husen, som möjligen lång tid ha måst undvara färskt kött.
Är det god fångst, hålles gille, och man äter så länge man kan. Blir icke allt uppätet och det finns tillräckligt äfven i de andra husen, läggas öfverlefvorna upp som vinterförråd; men kommer svår tid, då anses det för deras plikt, som ha något, att hjälpa dem, som intet ha, så länge det finns något att hjälpa med; sedan svälta de gemensamt, och ibland svälta de ihjäl. Att några lefva i öfverflöd, medan andra lida nöd, som det ju
- ↑ När flere idka jakt tillsammans, är det också bestämda regler för, hvem det fångna villebrådet tillhör. Skjuta två eller flere på en ren, då tillhör djuret den, som träffade det först, äfven om han blott har sårat det obetydligt. Om regler för säljakten säger Dalager: »Kastar en grönländare med sina lätta pilar på en sälhund eller något sjödjur och det icke dör, utan löper bort med pilen, då, i fall en annan kommer och dödar det med sin pil, tillhör det likväl den förste, men om han har användt vanlig harpun och linan går sönder och en annan kommer och träffar, har den förste förlorat sin rätt, men skjuta de bägge på en gång och bägge harpunerna träffa, delas djuret på längden med hud och allt. Kasta två på en gång på en fågel, dela de den tvärs igenom. Hittas en död sälhund med harpunen uti, då, om ägaren däraf är känd bland de närvarande, får han sin harpun tillbaka, men upphittaren behåller sälhunden.» Liknande regler tycks det också finnas på ostkusten.
