ÅTTONDE KAPITLET.
Kvinnans ställning och arbete.
Många, och det framstående män, ha sagt, att ett folks kulturståndpunkt kan mätas efter den sociala ställning deras kvinnor intaga. Jag känner mig icke helt och hållet öfvertygad om, att detta i alla tillfällen är afgjordt; men om så är, tror jag mig också häri ha funnit ett bevis för, att eskimåen måste anvisas en tämligen hög plats på utvecklingens trappa.
Den eskimåiska kvinnan spelar nämligen en betydelsefull roll i det grönländska samhället, ja, är så godt som oumbärlig för mannen, och det är ju det så många kvinnor klaga öfver att de icke äro här hemma. I Grönland kan hon bli husbyggare, båtbyggare, slaktare, garfvare, buntmakare, skräddare — ja, hon kan vara allt detta på en gång utan någon som helst konkurrens från mannens sida.
Visserligen anses hon enligt ursprunglig eskimåisk uppfattning närmast som mannens egendom, hvilken han antingen har röfvat sig eller ibland köpt af föräldrarne. Han kan därför också jaga bort henne, när han har lust, eller låna bort henne eller byta med en annan, liksom han, om han har råd därtill, kan skaffa sig flera
