Detta folk är det som dessa blad skola ägnas.
Lika skarpt som eskimåen genom sitt utseende, sin kroppsbyggnad, sina sinnrika redskap och genom hela sitt lefnadssätt skiljer sig från alla andra folkslag, lika enahanda äro de olika eskimåstammarna inbördes.
En oblandad eskimå från Behringssund är så lik en ostgrönländare, att man icke ett ögonblick kan tvifla på, att de tillhöra samma folk. Deras språk är också så lika, att en Aljaskaeskimå och en grönländare säkerligen utan stora svårigheter skulle kunna tala med hvarandra. Kapten Adrian Jacobsen, som har rest både i Grönland och i Aljaska, berättade mig, att han på det sista stället kunde reda sig med den smula eskimåiska, han hade lärt sig på Grönland. Detta är folk, som äro åtskilda af mer än 600 geografiska mil, eller som från Kristiania till Kinas gränser eller till midt i Arabien. En sådan enhet i språk hos så vidt skilda stammar torde vara enastående i människosläktets historia.
Den likhet, som förenar alla eskimåstammar inbördes, liksom deras afsöndrade ställning gentemot andra folk och deras fulländade redskap kunde synas tyda på, att det är en mycket gammal ras, där allt stelnat i bestämda former, och som nu endast långsamt förändras. Andra förhållanden synas dock till en del strida mot ett sådant antagande och göra det mera troligt, att det ursprungligen har varit en liten stam, som först i en jämförelsevis sen tid har utvecklat sig till sitt nuvarande lefnadssätt och spridt sig öfver de länder den nu bebor.
Att de på jämförelsevis kort tid ha kunnat sprida sig öfver dessa utan att likväl ha uppträdt i stora skaror som vid större folkvandringar, är lätt förklarligt, när man betänker, att deras nuvarande ogästvänliga hem knappast ha varit bebodda, åtminstone icke varaktigt, förr än de togo dem i besittning, och att således intet annat än
