kan sättas på kajaken och så torka där. Dessa skinn äro mörka af det skälet, att den yttre hinnan af huden hos sälen är svart eller mörkbrun.
Hvita kajakskinn (unæk) beredas därigenom att de i färskt tillstånd rullas samman, sedan späcket blifvit någorlunda afskrapadt, och läggas på ett lagom varmt ställe ute eller inne. De ligga så länge, tills håren och yttre hudhinnan lätt afskrapas med ett musselskal. Till detta arbete använda de grönländska skönheterna dock helst tänderna, de få därvid suga i sig litet späck, som smakar dem förträffligt. Därefter hängas om sommaren skinnen upp till torkning — icke i solen — öfver en stång och flyttas oupphörligt, för att de skola torka jämnt. Om vintern gömmas de liksom de svarta skinnen i snön. Då den mörka hudhinnan ju är bortskrapad, äro dessa skinn helt ljusa eller hvita, då de äro färdiga.
Att lägga märke till är, att ingen af dessa skinnarter utspännes under torkningen.
Bägge slagen af skinn användes också till kvinnobåtar.
Till kajaken anser man de hvita skinnen, som ständigt böra smörjas med sälspäck, bäst om sommaren, men däremot de svarta skinnen, som aldrig smörjas, bäst om vintern. En riktig storfångare öfverkläder därför helst sin kajak två gånger om året, det allmänna är dock nu, att detta endast sker en gång årligen.
Skall ett sälskinn användas till kamiker (skodon), afskrapas späcket och de undre lagren af själfva huden med en krokknif (selo) på ett eget därtill inrättadt bräde af ett hvalskulderblad. När skinnet genom skrapningen har blifvit helt tunt, lägges det i gammal urin en dag eller så, tills håren kunna afnappas med en knif. När detta är gjordt, spännes skinnet med tillhjälp af små benstift ut på jorden eller snön att torkas. Därefter
