gnides det, tills det blir mjukt, och då är det färdigt. Då detta slags skinn ha ytterhinnan på, äro de mörka.
Hvita kamikskinn beredas till en början liksom de föregående, men när håren äro aflägsnade, doppas de i varmt vatten (icke för varmt), tills den svarta hinnan lossnar, därpå i hafsvatten — så mycket som möjligt. Är icke hela hinnan borta, så doppas de åter omväxlande i varmt vatten och hafsvatten. Därpå torkas de genom utspänning liksom de föregående.
Då dessa icke äro så vattentäta och bra som de svarta, användas de nästan bara af kvinnorna, hvilka antingen behålla dem som hvita eller färga dem på olika sätt.
Sälskinn till kamikerna beredas liksom de svarta kajakskinnen, men de spännas ut under torkningen.
Skinn till kajakvantar beredas till en början liksom svart kamikskinn, men när håren äro aflägsnade, behandlas de med blod, rullas ihop och läggas undan. Detta upprepas två eller tre gånger, tills de bli alldeles mörka däraf. Därefter utspännas de till torkning om sommaren som de föregående på marken, men om vintern under taket inne i huset. Detta skinn är beundransvärdt vattentätt.
Skall sälskinn beredas med håren på, som det t. ex. begagnas till strumpor i kamiker eller till pälsar, skrapas det på späcksidan med krokknif på samma sätt som vanliga kamikskinn. Därefter lägges det i vatten och tvättas med grönsåpa. Sedan sköljes det i rent vatten, utspännes och torkas, som ofvan är beskrifvet. Efter att därefter ha gjorts mjukt genom gnidning, är det färdigt att användas.
Renskinn endast torkas och gnidas, men komma icke i beröring med vatten.
När fågelskinn skola beredas, torkas först fjädrarna
