omsorgsfullt, därefter vändas skinnen ut och in, och späcklagret på köttsidan afskrapas så noga som möjligt med en sked eller ett musselskal och ätes upp — det smakar förträffligt. Sedan hängas skinnen upp under taket till torkning. Då de äro torra, aflägsnas fettet med tillhjälp af tuggning, sedan torkas de på nytt, tvättas därefter i varmt vatten med soda och såpa tre gånger, sköljas därpå i rikligt med kallt vatten, slätas ut och hängas upp till den sista torkningen. Skola fjädrarna aflägsnas, som t. ex. med ejderskinn, plockas de (så att följaktligen endast dunet blir kvar), när skinnen äro halftorra. Därefter torkas de helt och hållet, skäras upp och äro färdiga.
Den ofvan omtalade tuggningen är en märklig process. Man tar det torra, ut och invända skinnet, som nästan dryper af fett, och börjar tugga på ett ställe, tills fettet där är utsuget och skinnet mjukt och hvitt; och så utbreder tuggningen sig långsamt öfver allt större delar af skinnet, medan detta efterhand spatserar längre och längre in i munnen, tills det ofta försvinner helt och hållet. Denna tuggning utföres hufvudsakligast af kvinnorna och barnen och är på grund af det myckna fett man därvid får i sig ett eftersökt nöje, och i hårda tider kan det väl också hända, att äfven männen äro glada åt att få hjälpa till därmed. Att komma in i ett hus, där hela befolkningen sitter så och tuggar med hvar sitt skinn i munnen, gör ett märkvärdigt intryck. På denna tuggning beror det, att de grönländska fågelskinnen äro så bra; men det är säkerligen många, som med beundrande blickar ha betraktat de sköna ejderdunstäcken, som pryda så månget elegant europeiskt hem, men som icke veta, hvilka stadier dessa skinn ha genomgått, och mången europeisk skönhet, prydd med dyrbara skarfskinn, skulle väl rysa, om hon anade, genom huru många
