mer eller mindre tilltalande munnar hennes grannlåt passerat där uppe i den höga norden, innan den kom att omhölja hennes svällande barm.
I allmänhet använda grönländskorna mycket sina tänder vid behandlingen af skinn, än till att sträcka dem, än till att hålla dem, när de skola skrapas, än till själfva skrapningen; och det verkar på oss européer litet öfverraskande t. ex. att se dem lyfta upp ett skinn ur den stinkande urinbaljan, bita i det med tänderna och sedan börja skrapa det, töja det o. s. v. — för dem är munnen en tredje hand. Af denna orsak äro också framtänderna på gamla käringar där uppe alldeles afnötta och utslitna.[1]
I sitt arbete äro de grönländska kvinnorna mycket duktiga, och särskildt ha de stor färdighet i att sy. Man behöfver endast betrakta sömmarna på ett kajakskinn, en vattenpäls eller en tarmskinnsskjorta för att öfvertyga sig därom; men ännu mera iögonfallande blir denna deras färdighet, när man får se de beundransvärda broderier, hvarmed de pryda sina byxor, kamiker och annat. Dessa broderier utföras nu på västkusten, där de af européerna ha fått färger, med små olikfärgade skinnbitar, hvilka sys tillsammans som ett slags mosaik. De utföras helt och hållet på fri hand utan tecknadt mönster och röja
- ↑ Till att sy skinnen till kläder och båtar användas senor af säl, hval eller ren. Senorna beredas icke på annat sätt än genom torkning. Till att sy vattenpälsar, kajakvantar och ibland också kamiker användes dessutom strupen af grönlandssäl, ringsäl, klappmyts, små spräckliga sälar och skarf. De yttre lagren af strupen afflås i friskt tillstånd, därpå trädes den på en därtill afsedd rund käpp, som smörjes med späck, för att den skall glida lätt på. Stundom skrapas strupen också med ett musselskal. När den torkat på käppen, är den färdig att användas i det den på längden skäres i helt smala strimlor. Den tråd man på detta sätt erhåller har den fördelen, att den icke som sentråden töjer sig, då den kommer i vatten.
