kunna, ha de minsann icke stora utsikter till att bli gifta, och de ses öfver axeln af alla.
Att gossar anses ungefär som man anser kapital hos oss, framgår bl. a. också däraf, att änkor ha svårt för att bli gifta, men det händer dock stundom, »isynnerhet om de hafva gossebarn, ty då kunna de väl omsider få en reputerlig änkeman.»
Till och med i döden tyckas kvinnorna ha något mindre anseende, om vi få döma af följande yttrande af Dalager: »Med ett fruntimmer, som strider med döden och blott har haft medelmåttigt anseende, händer det sig nog, att hon begrafves lefvande. Hvarpå strax här bredvid för kort tid sedan sågs ett exempel, som var rätt jämmerligt, då några berättade sig hafva hört människan en lång tid ligga och ropa efter dricka i grafven. Förehåller man dem sådan omänsklig grymhet, svara de, att efter den döende ändå icke kan lefva, är det bättre att stoppa ner henne på sin plats än att länge själf dödas genom att åse dess elände. Men denna raison kan icke hålla streck, ty om sådan barbarisk gärning föröfvades med något manfolk, skulle det hållas för det gröfsta mord.» Ja, det var styggt gjordt; men lyckligtvis är sådant alls icke allmänt. Det har väl för öfrigt sin egentliga grund däri, att eskimåerna äro ofantligt rädda för att röra vid döda; i följd däraf iföra de t. ex. den döende, antingen det är man eller kvinna, likkläderna ofta långt innan döden inträder, och göra alla förberedelser till hans bortförande och begrafning, medan denne själf ligger och ser på. Af samma skäl vilja de också ogärna hjälpa en förolyckad på sjön, om han redan är nära döden, emedan de äro rädda för att nödgas röra vid honom som lik.
