Kan en fångare på ostkusten underhålla mer än en hustru, tar han gärna en till; de flesta duktiga fångare där ha därför två hustrur, men aldrig flera.[1] I allmänhet synes den första hustrun icke tycka om att få en rival, ibland sker det dock på hennes uttryckliga begäran, för att hon skall få mera hjälp med arbetet inomhus. Anledningen kan också vara en annan. »En gång frågade jag en hustru», säger Dalager, »hvarför hennes man hade tagit medhustru. Jag bad honom själf därom, svarade hon, eftersom jag har ledsnat på att föda flera barn.»
Polyandri eller mångmänneri förekommer endast sällan. Nils Egede omtalar en kvinna, som hade två män, och så väl hon som de voro angekoker.
Vid kristendomens införande blef naturligtvis detta ursprungliga, lättvindiga sätt att gifta sig på afskaffadt på Grönlands västkust, och där blir man nu förenade under liknande religiösa ceremonier som i Europa. Bruden behöfver icke heller spjärna emot så mycket som förr.
Men var det förr lätt att få sig en hustru, så har det därigenom ofta blifvit ganska besvärligt. Vigseln måste nämligen nödvändigt förrättas af en präst, de infödda kateketerna, som äro prästens ställföreträdare på de olika boningsplatserna, äro icke goda nog därtill. När man nu bor på ett ställe, dit prästen möjligen kommer en gång om året eller kanhända en gång hvartannat år, måste man alltså passa på att bli ense med sin brud just då. Men om en ung, kraftig sälle får lust att gifta sig just som prästen har rest, måste han alltså vänta ett eller två år med att få den nödvändiga vigseln.
Att en sådan ordning leder till, att man ingår lösare förbindelser eller gifter sig utan prästhjälp, måste synas
- ↑ Dalager nämner, att på västkusten hade under hans tid »knappast tjugondelen grönländare två hustrur, mycket sällan tre eller fyra; dock har jag hört en man, som hade elfva». Grønl. Rel., sid. 9.
