oundvikligt, äfven om grönländarne icke redan af naturen hade tendenser åt det hållet. Jag har hört exempel på, att en präst kom till en by efter två års frånvaro och måste då konfirmera en flicka, viga henne och döpa hennes barn på samma dag. Det kan man kalla att ta det summariskt. Denna ordning måste verka skadligt och nedbryta respekten för den handling, som man väl närmast ville ge värde därigenom, att endast prästen skulle kunna utföra den.
Vid kristendomens införande blef naturligtvis också seden att ha flera hustrur afskaffad. Missionärerna fordrade till och med, att när en hedning, som redan var gift med två hustrur, antog kristendomen, skulle han skilja sig från den ena. År 1745 hade en hedning vid Fredrikshaab lust att bli kristen, »men då det blef tal om, att han skulle skilja sig från sin medhustru, blef han vankelmodig, emedan han hade tvänne söner med henne, hvilka han vid detta tillfälle också skulle mista och därför sadlade han om och for sin väg.»[1] Det kan man knappast förtänka mannen. Liknande fall, hvarvid det fordras, att en man skall skilja sig från den ena af sina hustrur, med hvilken han kanske i långa tider lefvat lyckligt tillsammans, förekomma fortfarande, när grönländarne från ostkusten slå sig ner på västkusten (nära Cap Farewell) och låta kristna sig. Den orätt, som man härigenom tvingar mannen att begå mot den en gång antagna hustrun, behöfver knappast närmare påpekas. Det framstod för öfrigt redan för Dalager som orättvist, och »huruvida det strider mot Guds anordning, att en man har mer än en hustru, tyckes honom vara ett problema.»
Att en man har flera hustrur kan för öfrigt fortfarande då och då förekomma på västkusten, och en
- ↑ Dalager: Grønl. Rel. sid. 9.
