En annan duktig fångare nära Lichtenfels hade också tagit sig en medhustru. Då missionären hörde detta, stämde han honom till sig och försökte ifrigt påverka honom, men till föga nytta, det blef ingen förändring. Missionären skref då, men fick intet svar, han skref allt mera strängt och kom slutligen med allvarliga hotelser; härpå fick han ändtligen en skrifvelse till svar, hvari det stod ett ord: susa! som ungefär kunde öfversättas med: »åh, strunt!»
Kvinnornas ställning inom äktenskapet är på Grönland som på andra ställen i världen olika och beror väsentligen af individerna. Vanligen är det mannen, som är den bestämmande, men jag har också sett exempel på, att han stod under toffeln; detta hör dock säkerligen till undantagen. Hos de ursprungliga eskimåerna synes hustrun närmast betraktas som mannens egendom. På ostkusten händer det ofta, att det försiggår en formlig handel vid giftermålet, i det, enligt Holm, en ung man måste betala fadern en harpun eller dylikt för att få hans vackra dotter till äkta, liksom omvändt goda fångare betalas af föräldrarna för att ta döttrarna, och dessa äro tvungna att gifta sig, när fadern vill. På ostkusten händer det också ofta, att två fångare komma öfverens om att byta hustrur på kortare eller längre tid; ibland behålles också den hustru man bytt sig till. Tillfälligt byte af hustrur förekommer säkert också fortfarande på västkusten, isynnerhet när de om sommaren ligga i tält inne i landet på renjakt, under hvilken tid de tillåta sig många friheter, som icke kunna kontrolleras af missionärerna.
Förhållandet mellan äkta makar tycks i regeln vara sällsynt godt. Aldrig har jag sett eller hört, att det växlats ett ovänligt ord mellan man och hustru. Detta är också den allmänna erfarenheten, redan Dalager påstår,
