därifrån steg för steg utbredt sig österut öfver det arktiska Amerika till Grönland.
Vid hvad tid de nådde detta land och på allvar bosatte sig där, är enligt min åsikt omöjligt att afgöra. Att det sannolikt var sent, tyckes framgå af hvad redan är sagdt; men att det från de isländska sagorna skulle kunna slutas, att de först invandrat till Grönlands västkust i det 14:de århundradet, som från flera håll har blifvit framhållet, synes mig icke vara bevisadt. Visserligen ser det ut, som om de norska kolonierna Västerbygden och Österbygden först på denna tid ha varit utsatta för allvarligare angrepp af skrälingarne eller eskimåerna, kommande i flockar norrifrån, men detta hindrar icke, att dessa ha varit bosatta på Grönlands västkust långt före den tiden och i långa tider, innan norrmän kommo till landet. De tyckas icke ha bott på den sydliga delen af kusten (vid Öster- och Västerbygden) de första 400 åren som norrmännen bodde där, då detta icke omtalas i sagorna; men det nämnes uttryckligen, att de första norrmän (Erik röde och andra), som kommo till landet, både i öster- och västerbygden funno mänskliga bostäder, båtlämningar och stenredskap, som efter deras åsikt måtte ha tillhört ett ynkligt folk, hvilket de därför kallade skrälingar. Man måste däraf sluta, att skrälingar tidigare hade vistats där, och efter man fann sådana lämningar i bägge »bygderna», tyder det ju på, att det heller icke har varit på så alldeles flyktiga besök. Att eskimåerna skulle ha flytt hals öfver hufvud, då de norska vikingaskeppen kommo seglande, är ingen omöjlighet; samma erfarenheter hade ju också vi på ostkusten; men att detta skulle kunna ske så hastigt, att norrmännen icke fingo se dem förefaller föga rimligt. Men sannolikt är det, att eskimåerna den tiden haft sina fasta bostäder längre norrut på kusten, i norr om 68° n. br., där säl- och hvaljakten är rik och
