underrättelsen, att han hade fått en son. Som redan är nämndt, anses det för en lycka, medan döttrar äro något värdelöst. »Också uttryckte Ernenek, så hette mannen, sin tillfredsställelse genom att leende säga till hustrun ett 'ajungilalit' (du är inte illa). Med vår nye passagerare fortsatte vi oförtöfvadt resan.»[1]
Egede nämner en egendomlig ceremoni, som de på hans tid skulle ha brukat vid ett barns födelse. Han säger: »Ett nattkärl hålla de öfver den födandes hufvud, i den inbillningen, att hon skall bli dess snarare förlöst.» En sådan användning af denna möbel torde vara allenastående.
De hedniska grönländarne döda vanskapade så väl som sjuka barn, hvilka antagas ej kunna lefva, och sådana, hvilkas mor dör vid förlossningen och som ingen kan ge di; det sker vanligen därigenom, att de kastas ut på marken eller i hafvet.[2] Så grymt detta än kan låta i många europeiska mödrars öron, så kan det icke nekas, att det är förståndigt; ty under så hårda lifsvilkor som det grönländska samhället lefver i, måste det synas rimligt, att man ogärna fostrar upp en afkomma, som aldrig kommer att göra nytta, utan endast tära på samhället. Samma anledning är det också till att personer, som ha blifvit så gamla, att de ej kunna göra skäl för sig längre, stå i föga anseende, och man ser helst, att man blir af med dem. På ostkusten skall det hända, att gamla personer, som man tror skola dö, bli dränkta eller också att de dränka sig själfva.
De grönländska barnen dia mycket länge; 3 à 4 år är icke ovanligt, jag har till och med hört exempel på, att pojkar på 10 à 12 år diade.
En europé vid Godthaab berättade mig, att han hade
