västkusten, är det blott en enda gång jag har sett en vanartig eskimåunge, och detta var i ett mera europeiskt än eskimåiskt hem. Då barnen kommit till den ålder, att förståndet utvecklats, behöfdes det endast en vänlig uppmaning från far och mor, för att de skulle låta bli att göra hvad de icke hade lof till. Aldrig har jag hvarken inom hus eller i fria luften sett eskimåbarn bli oense eller så mycket som tala ovänliga ord till hvarandra, ännu mindre slåss. Jag har betraktat dem i timtal, när de lekte, har ofta till och med varit med, när de lekte fotboll (en egen lek, som de ha, mycket lik den engelska fotboll), och den kan, som bekant, nog ge pojkar anledning till träta, men aldrig en ovänlig min eller någon förargad. Hvar i Europa skulle något sådant kunna förekomma? Hvad orsaken är till denna påfallande skilnad mellan eskimåiska och europeiska barn, kan jag icke afgöra, till en väsentlig del ligger den väl i grönländarnes ytterst fredliga och godmodiga natur. Till en del torde det dock också kunna tillskrifvas, att en eskimåkvinna alltid lefver i samma rum som sina barn och, när hon är ute, bär dem med sig i amauten på ryggen, till och med till sitt arbete, hon sysselsätter sig således långt mera med dem än europeiska mödrar vanligen göra. Det blir mera ständigt samlif mellan barn och föräldrar i Grönland än i Europa.
Att eskimåpojkarne då och då roa sig med att kasta efter koloniföreståndarens eller prästens ankor och höns, får man icke lägga dem för mycket till last, ej heller att de möjligen kunna komma in i koloniföreståndarens trädgård och där rycka upp eller förstöra plantorna. Man måste komma ihåg, att aktning för jordegendom eller att man icke har lof att fånga eller taga allt hvad som växer eller rör sig på marken, ligger helt och hållet utanför
