TIONDE KAPITLET.
Uppfattningen af eskimåens moral har liksom uppfattningen af allt annat visat sig vara mycket beroende af de ögon, som sågo. Man kan sålunda vid sidan af det mest odelade beröm icke sällan träffa på mindre gynnsamma beskrifningar däraf. Saken är naturligtvis den, att bägge delarna kunna vara något berättigadt och att eskimåen lika litet som vi alla andra är bara ängel eller bara djäfvul, utan är en naturlig människa med mänskliga dygder och mänskliga svagheter, möjligen med den skilnaden från oss, att de förra äro flera i proportion till de senare, men så träffar man till gengäld ingen af dem så högt utvecklad. Däraf skall man säkert genom uppmärksam läsning redan af de äldsta skildringar från Grönland, som Egedes, Cranzes, Dalagers och andra, få en klar uppfattning.
Ett af de vackraste och mest framträdande dragen i eskimåens moraliska karakter måste sägas vara hans ärlighet. När det af vissa européer har påståtts, att han icke var i besittning af denna dygd, så kommer det sig säkert till en stor del däraf, att dessa herrar icke ha gjort sig det besväret att sätta sig ordentligt in i hans tankegång och hvad som af honom anses för oärligt.
