Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
118
TIONDE KAPITLET.

eller ej, då han icke skall lefva tillsammans med honom. Han finner det sålunda ej alltid strida mot sina intressen att tillägna sig litet af den främmandes egendom, så framt det kan vara honom till någon nytta.

Isynnerhet de första européerna, som kommo till landet, ledo mycket af detta. Att eskimåerna stulo från dem, kan man dock knappast förvåna sig öfver, då man betänker, huru de europeiska expeditionerna uppförde sig där uppe i början, sedan landet blifvit upptäckt på nytt. De plundrade ofta de infödde, skändade deras kvinnor och det värsta af allt, lockade dem till sig ombord, hissade segel och togo dem med sig till Europa som fångar. Eskimåerna hade sålunda från början knappast någon orsak att anse oss som vänner. Att stjäla eller röfva från främmande tyckes för öfrigt vara allt annat än oförenligt med den europeiska moralen, om vi få dra slutledningar af det sätt, hvarpå vi uppträda mot de infödda i Afrika och på andra håll.

Till det ofvan anförda kommer naturligtvis också det, att vi äga ett öfverflöd i jämförelse med eskimåerna. De tycka därför, enligt sin moral, att vi böra kunna afstå litet, och då vi icke göra det, är det emedan vi äro snåla och själfviska, och att stjäla det, som med rätta tillkommer en, kan knappast vara någon stor synd.

Efterhand som européerna ha slagit sig ner i landet och upphört att anses som främmande, har detta förhållande ändrat sig, och tjufveri till och med från dem är nu sällsynt. Af sådant, som de anse icke kan saknas, tror jag dock att de infödda fortfarande snatta, när tillfälle erbjuder sig. Jag har sålunda sett till och med hyggliga grönländare fylla sina fickor och vantar med mjöl ur handelsbodens tunnor, utan att på minsta sätt generas af att jag såg på dem. I detta fall tänkte de väl som så, det är den kungliga grönländska