handelsboden vi ta ifrån, den har öfverflöd, och ingen människa blir hvarken rikare eller fattigare för detta mjöls skull, och de drogo glada hemåt därmed. Jag är rädd, att denna uppfattning finnes icke bara på Grönland.
För öfrigt bör det också framhållas till grönländarnes ursäkt, att de allt ifrån början och lång tid framåt ha varit utsatta för de skamligaste bedrägerier från de europeiska köpmännens sida, som till egen fördel till och med använde falskt mått och vigt och gåfvo dem dåliga varor. Jag vill bara nämna hvad Saabye upplyser om, att de använde för stora tunnmått, som till och med voro utan botten och som de passade på att ställa öfver fördjupningar i golfvet. Dessa måste grönländarne så fylla med späck, tills det var råge på, innan de kunde få det såldt. Detta visste och förstodo de, men funno sig däri. Sådant händer naturligtvis nu ej mera, och de bli öfverallt väl behandlade.
Som bevis på eskimåens ärlighet inför de morallagar han aktar, vill jag påminna om, att han aldrig rör drifved, som är upplagd ofvanför högvattensmärket, och den vore ju så lätt att ta, utan att någon kunde få reda därpå. Men när nu vi européer försynda oss mot denna lag, hvilket vi ofta ha gjort med eller mot vett och vilja, månne då icke eskimåen har fullt så stor rätt att förakta oss som vi till att se ner på honom?
Slagsmål och sådan brutalitet förekommer, som förut är nämdt, icke bland dem, mord är också ytterst sällsynt. Att döda en människa anse de för grymt; krig är därför i deras ögon något afskyvärdt, och soldater och officerare, hvilka ju uppfostras till det handtverket att slå ihjäl folk, anse de som riktiga människoslaktare.
Väl har det, som Egede säger, »en och annan gång händt, att en extremt malitieus människa af förborgadt hat har dödat en annan». När han säger, att
