hårtopp[1] långt innan det var nödvändigt, de tycktes nästan vara stolta öfver detta synliga bevis på, att de icke voro försmådda. Jag har sett »gröntoppar», hvilka icke allenast hade den gröna färgen på håret, utan också använda band af samma färg till kanter och garnering på anoraken, hvilket hvarken är påbjudet eller allmänt.
Fastän prästerna ha ifrat starkt mot den slappa uppfattningen i detta afseende och redan på skolbänken sökt inpränta en strängare moral hos de unga männen och kvinnorna, så tyckas de icke ändra sin uppfattning af denna synd, ja, de bli snarare värre. Om de unga grönländskorna stå i förhållande till en man, försöka de alldeles icke göra någon hemlighet däraf, ja, är det en europé, skryta de rent af därmed, och det tycks, som om det höjde deras anseende bland väninnorna. I detta förhållande ha européerna själfva en väsentlig skuld; ty de unga män, som kommit till Grönland, ha ofta uppfört sig illa mot grönländskorna, och med den respekt, hvari européerna i allmänhet ha vetat sätta sig, har det gått därhän, att den simplaste europeiska matros föredrages framför den bäste grönländske fångare. Detta har också burit sina synliga frukter, i det rasen på de 150 åren, sedan européerna slogo sig ner i landet, har blifvit till den grad uppblandad med europeiskt blod, att man nu har ytterst svårt att finna en oblandad eskimå på hela västkusten, om där öfver hufvud finns någon alls.[2] Och detta oaktadt européernas antal i landet utgör en liten bråkdel af de inföddas, några få hundra mot 10,000.
Att européernas smak för förseelser i den riktningen
