ogynnsamt, att de dag efter dag måste vända hem till en hungrig familj utan byte. Egede bör säkerligen minst af allt klaga öfver denna egenskap; ty hade icke den och deras stora fredlighet varit, skulle de säkert icke ha funnit sig så snällt i de första européernas ofta våldsamma uppträdande, och jag tror, att den skall förklara vissa sidor af deras moraliska uppfattning.
Jag hade ganska ofta tillfälle att beundra deras stoiska tålamod; när de t. ex. om morgonen kunde stå i timtal inne i förstugan i kolonistyresmannens hus eller i snögloppet utanför hans dörr och vänta på honom eller handelsassistenten, hvilka emellertid kunde vara upptagna på annat håll. De skulle göra upp en liten handel med dem, innan de reste till sitt hem, ofta många mil från kolonien, och det kunde vara af stor vikt att komma i väg så fort som möjligt, för att hinna hem i skaplig tid. Ja, ibland kunde det till och med se osäkert ut med vädret, och då var hvarje minut ännu mera dyrbar; men lika orubbliga och, som det tycktes, likgiltiga stodo de och väntade timme efter timme. Frågade jag dem, om de skulle ge sig af, svarade de bara: »Jag vet inte ... kanske, om inte vädret blir sämre», o. d., men otålig klagan hörde jag aldrig.
Följande tilldragelse från Godthaab illustrerar ganska bra denna sida af deras karakter. En inspektör skickade en gång en kvinnobåt med besättning ut i Ameralikfjorden för att samla gräs till hans getter. De blefvo emellertid borta flera veckor, och ingen förstod, hvad det hade blifvit af dem. Slutligen kommo de, och då inspektören frågade, hvarför de hade varit så länge borta, svarade de, att då de kommo dit in, var gräset alltför kort, och de måste därför slå sig ner och vänta, medan det växte.
Det måste erkännas, att eskimåens ursprungliga moral i många hänseenden står den ideelt kristna mycket nära,
