Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
134
ELFTE KAPITLET.

verksamt, tror jag, är det, som koloniföreståndarne stundom använda mot kvinnor, som ha förbrutit sig på ett eller annat sätt, och som består i utestängning från butikfönstren för bestämd tid. Detta ta de sig mycket hårdt af, ty det är ett af kvinnornas största nöjen att få komma till butiken.

Det var, som sagdt, européernas inblandning och den otroliga ringaktning för de infödda, hvarmed de, från missionärerna och ända ner till de simplaste matroser och handtverkare, ansågo sig kunna bjuda och befalla öfver dem allesamman, som gjorde, att deras rättegång försvann och lagar och häfdvunna bruk råkade i förfall. Men på femtiotalet lefde i Godthaab några högsinnade män, hvilka, bekymrade öfver grönländarnes djupa och ständigt tilltagande elände, grubblade på planer att afhjälpa det. Det var läkaren Lindorff och den om det grönländska skriftspråket så högt förtjänte missionären Kleinschmidt. Särskildt fruktade de för följderna af den tilltagande lag- och rättslösheten, som gjorde de infödda fullständigt beroende af européerna i landet och mest köpmännen, och till afhjälpande häraf kommo de på den tanken att upprätta de s. k. föreståndareskapen. Då d:r Rink 1855 kom till Godthaab som inspektör, fäste de hans uppmärksamhet på denna möjliga utväg. Med sitt ädla och uppoffrande nit upptog Rink genast idéen, och genom outtröttliga ansträngningar lyckades han öfvertala den danska regeringen att ge sitt samtycke till inrättandet af sådana föreståndarskap och fick dem efterhand införda i hela Grönland. Dessa föreståndarskap, hvaraf det finns ett för hvarje kolonidistrikt, äro sammansatta af representanter valda af grönländarne själfva, en för hvarje ort eller hvarje mindre krets. Dessutom deltaga i hvarje föreståndarskap prästen som ordförande, koloniföreståndaren, doktorn, om det finns någon,