Österbygden). Det är också en annan omständighet, som enligt min åsikt gör en sådan vandring osannolik, och det är, att skulle de ha trängt fram norrom landets nordspets, då måste de på den tiden de voro där norrut ha lefvat som de så kallade arktiska högländarne (d. v. s. eskimåerna vid Kap York och norrut) nu göra, det vill säga, de ha födt sig hufvudsakligast genom jakt på isen, ha kommit fram med hundslädar och ha hvarken haft kajaker eller kvinnobåtar, emedan det ständigt isbelagda hafvet gör kajakfångst och användningen af båt till snart sagdt en omöjlighet. Att de sedan, då de kommo till sydligare och mera isfria vatten på ostkusten igen, ha bygt kvinnobåtar och kajaker, är i och för sig knappast omöjligt, då de väl måste ha bevarat traditioner därom, men att de, efter att ha kommit ur vana med kajakfångsten, skulle kunna utveckla den och de därtill nödvändiga redskapen till och med till högre fullkomlighet än på något annat ställe, det förefaller dock osannolikt, för att icke säga omöjligt.
Den efter min åsikt naturligaste förklaringen är, att eskimåerna, då de kommo öfver Smiths sund — denna väg måste de naturligtvis ha kommit — styrde kurs söderut längs kusten och ha sedan från västkusten begifvit sig genom södra delen af landet till ostkusten. Om detta sista har skett redan innan norrmännen kommo till landet, veta vi intet om. På deras väg söderut från Smiths sund har det visserligen mött dem ett stort hinder vid Melville-bræen (på inemot 16° n. br.), som går rakt ut i hafvet, och där kusten en lång sträcka ej är skyddad af öar; men å ena sidan ha de kunnat tränga fram i sina skinnbåtar på insidan af drifisen, och å andra sidan är denna svårighet i alla händelser icke större än den, som har varit förbunden med en vandring genom norra delen af landet. Mot detta antagande kunde visserligen
