Att eskimåerna ha förstånd, framgår också med all önsklig klarhet af deras anmärkningar, som ofta äro mycket träffande. Detta fingo missionärerna, särskildt i början, bittert erfara, när de voro nog dumma att inlåta sig i dispyt med de hedniska angekokerna. När de blefvo omkullresonerade, hade de emellertid argument i efterhand, som voro mera slående än de inföddes; de hade visst, som min vän timmermannen i Godthaab sade, »duktiga näfvar», och för dem rymde den grönländska fredligheten fältet.
Som exempel på deras goda anlag kan nämnas, att de jämförelsevis lätt lära sig läsa och skrifva, så att de flesta af de kristna nu kunna det, många till och med mycket bra, ja, deras skrifskicklighet är ofta rent af beundransvärd. Till och med hedningarne lära sig hastigt spela domino, bräde, ja, schack. Med de infödda i Godthaabs omnejd — t. ex. vid Kangek — spelade jag ofta dam och kunde då bli öfverraskad af den skicklighet och omtänksamhet de lade i dagen.
Våra olika skolämnen tyckas de ha någorlunda lätt för att tillägna sig, åtminstone de yngre; komma de till mognare ålder, faller det sig svårare för dem. Det ämne, som är svårast för dem, är räkning, och det är t. ex. jämförelsevis få, som kunna komma så långt, att de lära sig behandla och räkna ordentligt med bråk; de flesta ha redan svårt nog med vanlig addition och subtraktion, för att icke tala om division och multiplikation. De ofullkomliga anlagen i denna riktning ha säkert sin rot långt tillbaka i tiden. Det eskimåiska språket har också ett föga utveckladt talsystem, ty det har icke ord för mer än fem, ett för hvarje finger. Är en eskimå så matematiskt begåfvad, att han kan räkna längre, reder han sig på det sättet, att han i stället för sex säger det första fingret på den andra handen, i stället för sju det andra fingret
