invändas, att ostgrönländarne ha hundslädar, hvilket på grund af felande is ej begagnas på den sydliga västkusten. Betänker man emellertid, huru jämförelsevis hastigt eskimåerna färdas i sina kvinnobåtar och huru de i äldre tider flackade upp och ned längs landet, samt att hundar i alla tider hållits längs hela västkusten, då måste denna invändning falla.
Eskimåernas nuvarande utbredning på Grönlands ostkust sträcker sig ända från Smiths sund och till Kap Farewell. Deras antal i den danska delen af västkusten är mycket nära 10,000. På ostkusten bo, efter hvad vi veta från den danska kvinnobåtsexpeditionen under kapten Holms ledning 1884—1885, eskimåer ända till Angmagsaliktrakten (på 66° n. br.). Deras antal var hösten 1884 tillsammans 548. Norr därom bodde, efter hvad eskimåerna berättade kapten Holm, ingen för jämnan, så vidt de visste. Emellertid företogos ofta resor norrut, möjligen till den 68:de eller 69:de breddgraden, och ett par år förut hade två kvinnobåtar rest den vägen, utan att man sedan hade hört något af dem. Huruvida det norr om den 70:de breddgraden icke lefver eskimåer på ostkusten, är oafgjordt. Clavering fann, som bekant, år 1823 två familjer på omkring 74° n. br.; men efter den tiden har man icke sett någon, och den tyska expedition, som reste längs denna kust och öfvervintrade där 1869—70, fann endast hus och andra lämningar, men inga människor, och antog därför, att de måste vara utdöda. Detta förefaller mig dock föga sannolikt, ty eskimåerna äro en mycket seglifvad ras, och att man icke fann dem kan tillskrifvas andra grunder. De kunna just då ha dragit längre norr- eller söderut, eller de ha kunnat bo mycket spridt och man har händelsevis icke råkat stöta på dem; man måste nämligen påminna sig, hvilka ofantliga sträckor af i hög grad sönderskuret land det här är fråga om. Enligt min åsikt
