benkläder igen, men barnen ropade då in genom fönstret till mig, att Otto höll på att gå in i mitt hus, då det skulle draga ut för långt på tiden att taga på mig min anorak, gick jag ut i skjortärmarna och träffade honom då utanför min husgång; i det jag kom ut, sade han till mig: »Du känner ju godt vägen till Ameralikfjorden, då de fyra européer, som äro där inne, äro att beklaga, skall du och föreståndarens kajakman Peter gå dit för att bringa dem proviant, skynda dig litet att göra dig i ordning till att resa.»
Då jag, som sagdt, nyss hade kommit hem, hade jag strax ingen synnerlig lust till att resa, men jag beslöt mig dock för det till sist.
Det regnade mycket starkt, då klockan var 4 på eftermiddagen, och då jag hade druckit kaffe, gick jag, medan jag väntade på brefven, in i föreståndarens besättningstält för att höra något nytt, båtstyraren berättade mig då, att två af denna expedition voro lappar, jag hade ju nog, medan jag gick i skola, hört något om, att det existerade ett folkslag, som hette lappar, men deras sedvanor och skick visste jag intet besked om.
Då brefven voro färdiga och vi (Peter och jag) hade fyllt våra kajaker med proviant, sprit o. s. v., begåfvo vi oss af för att om möjligt hinna till betfiskplatsens hus innan natten, då det regnade för starkt till att ligga under bar himmel och det inga större stenar fanns med hål under, hvarunder man kunde sofva.
Då det började bli mörkt, kommo vi dit, gingo in i huset, då taket var otätt, droppade regnet starkt ner i huset, jag hade lyckligtvis en kaffepanna och ett téfat med mig, fatet begagnade vi som lampa och lade oss till att sofva så godt vi kunde.
Om morgonen kokade vi kaffe och reste så därifrån, då det blef ljust.
Då vi kommo till Itivdlek, buro vi först den medförda provianten m. m. öfver land till den motsatta sidan af där vi landade, därefter togo vi våra kajaker på hufvudet och gingo med dem öfver landet för att bespara oss att ro utom detta land. Vi hade väntat oss att hinna fram till ändan af Ameralikfjorden innan aftonen, men då sydvästvinden blåste upp allt mer och mer och sjön reste sig, hunno vi
