fram för att se, hvar de voro, och såg dem litet nedanför bärget på den andra sidan, då de närmade sig, honan först, men hon var tämligen långt borta, hanen efter, men något närmare mig, sköt jag efter honom, fastän jag hellre ville ha haft honan, och träffade honom, men kulan bräckte blott hans bog, jag laddade då andra gången, sprang efter honom och träffade honom då, så att han dog; de andra renarne såg jag ej mera efter, emedan jag icke trodde mig kunna hinna upp dem.
Då jag hade flått djuret och gömt en del af köttet under några stenar, packade jag in det jag ville ta med mig i skinnet och gick sedan hemåt, utan att se efter, om där var flera renar i närheten, något framför min väg kom en stor hvit ren löpande och sedan åter en mycket stor, men jag tyckte, att de voro för långt borta till att skjuta efter.
Då jag kom alldeles ner för bärget, hade det blifvit eftermiddag, då jag kom i närheten af tältet, tänkte jag på att affyra ett skott, liksom vi grönländare bruka, då vi ha fått en stor ren, men då det var européer, som voro i tältet, och jag icke hade mycket krut, uppgaf jag det; där var ingen utanför tältet, hvarför jag höll mig stilla litet. Peter kom först ut ur tältet, och då han såg mig, frågade han mig, om jag hade fått en ren, då jag bejakade denna fråga, gick han in i tältet och berättade på bästa sätt för dem där inne den nyheten, då de kommo ut, stirrade de länge på mig.
Jag gick då ända ner till dem, och de blefvo mycket, ja utomordentligt glada, jag gaf dem den ena bogen och sade, att de skulle koka den, dessutom fick löjtn. Dietrichson litet märg och talg, emedan han hade börjat hålla så mycket af mig; då jag hade druckit kaffe och ätit, berättade den gamle lappen, medan renköttet koktes, att han själf ägde 300 renar.
Fastän det icke var riktigt kokt, började de redan äta af köttet och sade till Peter och mig, att vi skulle äta med ur grytan, jag gaf dem litet mera kött att koka, hvart efter som det blef kokt, blef det ersatt med nytt kött, o. s. v., tills vi icke kunde äta mera någon af oss.
Då vi lade oss till hvila, började de åter retas med hvarandra, då jag var mycket trött och sömnig, sade jag
