var ju också länge jag var borta därifrån, om sommaren är jag nog ibland ganska länge borta från mitt hem, när jag är ute på förvärf, men då har jag alltid en kamrat från min egen boplats med mig, som jag kan göra sällskap med.
Då det började bli riktigt ljust och jag kom bort till Tuapârssúnguit, såg jag båten och tältet där, de hade nyss stigit upp; då jag lade till vid strandbrädden, gick Peter ner till mig och drog mig upp på land. Han berättade mig, att de kokade té, det var ju också mycket kallt, det blåste en mycket frisk Ameralik-östanvind, vi drucko nu té och åto, då européerna återsågo mig, blefvo de glada.
Då vi hade ätit, reste vi, då vi kommo till Kingigtorssûp, började Kristiansen och jag le mot hvarandra, emedan vi nu trodde oss kunna hinna fram till Godthaab samma dag. Då vi kommo till Uvkusigssaps-näset, gingo Peter och jag i förväg för att lämna ett bref till ledaren af expeditionen, som de hade skrifvit till. Då vi närmade oss Godthaab, förmodade invånarne där, att det var vi, hvarför de samlade sig. Då vi lade till och de hörde, att vi voro i närheten, samlade det sig allt fler och fler människor. Grönländarne längtade mycket efter lapparne, och då de hörde, att jag hade skjutit en stor ren, blefvo de helt ifriga, och jag hörde icke annat från dem alla än rop om att få ett stycke talg.
Då Peter gick upp till sitt hem, följde jag med honom. Jag afundades honom, att han hade kommit så långt. Där drucko vi kaffe och gingo sedan ner till föreståndaren, emedan vi trodde, att vi genast skulle få vår betalning. Strax därefter hörde vi dem ropa, att lapparne närmade sig (d. v. s. syntes från husen), jag gick därefter öfver till Lars Heilmanns (föreståndarens) hus och drack kaffe hos hans hustru, jag brukade nämligen, när jag ligger öfver natten i kolonien, sofva i det huset. Då jag hade druckit kaffe, gick jag ner tillsammans med alla de andra människorna för att se dem lägga till vid stranden. Då européerna och grönländarne samlade sig där nere, var det en stor skara människor. Småningom kom kvinnobåten, som hade de resandes gods med sig, och då de också hade tagit min ren i båten, gick jag åter ner till stranden, för att ta emot den. Sedan jag hade delat ut en del däraf till
