Martha och därefter på Elisabeth, min egen hustru, och till sist på Prescilla, en gammal släkting till oss, som tillika i många år hade varit vår tjänarinna där hemma; men alla de andra voro och förblefvo borta, äfven Jonas, hvilken alltså väl icke lyckats komma ur kajaken. Då säger Elisabeth från sitt ställe bort till mig: »Ja, Gud vill själf upplösa vårt äktenskap med döden (tokukut Gulip aiparinivtine avigssârtissavatigut).» Hon var borta med det samma hon hade talat, och Prescilla och jag voro nu de enda, som voro kvar på böljorna. Jag lyfte mina händer mot himlen och ropade: »Gud vare mig syndare nådig!» Jag hade nyss fått tag i en af våra sängkläderbuntar, hvarvid jag plötsligt lyckats komma mig upp litet, denna bunt igenkände jag som min gamla mors. Jag fick ännu en gång sikte på Prescilla och hörde henne nu säga: »Är inte detta förfärligt, och nu skall nog turen komma till mig.»
»Ja, du säger sant — förfärligt är det, men hvem af oss två nu skall straffas eller benådas, är icke lätt att säga,» och så upprepade jag samma bön som nyss. Hon dog inemot midnatt, och hennes död var icke drunkning, ty hon hade dragit sin sista suck, innan hon sjönk.» — — —
Ändtligen dref Ignatius i land efter många lidanden, hvarunder han, som han säger, »bad oaflåtligt, fastän jag mycket väl kom ihåg, att Gud var allsmäktig och i alla händelser endast skulle handla efter sin egen vilja.» Han gick nu upp på ett bärg, »där han skänkte Gud alla sina döda.» I tre dagar utstod han stora försakelser och ansträngningar. Han slutar sin berättelse sålunda:
»Då jag den fjärde dagens morgon ändtligen satte öfver (Grædefjorden), fick jag strax, som jag kom in under den grönländska byns fjäll, sikte på en kajakman, och det var ingen annan än Samuel, Jonas och Marthas äldre bror. Det var ett fruktansvärdt ögonblick, men jag måste ju uthärda det, och jag rodde rakt fram till honom och sade: ’Ni må nu göra med mig hvad ni själf tycker jag förtjänar — här är jag, eländig till mods, den ende lefvande af dem allesamman — de andra äro nu icke mer — båten har förlist.’ Men han blef endast bestört, och hans
