enda ord voro: ’Din stackare — du är sannerligen mycket att beklaga.’ Hvilken tröst och lättnad! Vi följdes nu åt in till byn, där både Jacob och hans hustru icke togo mindre mildt och vänligt emot mig än sonen hade gjort — mig ovärdige, som var skulden till att de hade mist sina två kära barn. Äfven för denna lyckliga utgång måste jag högeligen tacka Gud. Här hos dessa människor stannade jag sedan, tills jag hade hämtat mig något efter den stora olyckan.»
Till slut skall jag meddela ännu en skildring från Atuagagdliutit, som likaledes är öfversatt och mig tillsänd af fru Signe Rink och som äfven genom sitt märkliga innehåll är af intresse:
»Ändtligen kommer jag nu med det, som jag så länge har tänkt lämna som bidrag till ’förströelseläsningen’. Det är icke mycket med det jag bjuder på, men det är alltid något, som jag har sett med mina egna ögon. Det handlar om de komiska bruken vid fångsten af en björn i vissa sydliga trakter och som man i allmänhet icke känner till på andra håll. Det var år 1882—83 nere vid Augpilagtut innanför Pamiagdluk.[1] Det står två grönländarhus vid Augpilagtut. I det ena bodde tre sälfångare med familjer, och dessa voro Benjamin med binamnet Akûtit, Isak eller Umangûjok och Morits; och i det andra var Mathæus, som för det mesta kallades Ulivkakaungamik eller den ’fullproppade’ — efter ett uttryck, som han själf begagnade. Han var öfver sjuttio år, men fångade icke desto mindre ännu rätt ofta; han hade dessutom många gånger varit alldeles ensam om att fånga björnen.
Så hände det då en söndag, då alla de andra fångarena hade gått till sjös, att vi hemmavarande höllo bön i Mathæus’ hus, hvarefter Benjamins son, hvilken var den förste, som efter slutad gudstjänst gick ut, genast kom instörtande igen sägande: ’Det står en björn strax här utanför och äter af späcket’.
- ↑ I närheten af Cap Farewell.
