Jag blef lika förskräckt som på visst sätt glad vid denna underrättelse, hvaremot gamle Mathæus rent af skalf af hänryckning och utbrast: ’Tack förtjänar den, som förkunnar denna goda nyhet; jag måste strax ut och sticka björnen’; och då jag såg bort på honom, trodde jag honom i färd med att söka ut åt sig ett godt redskap, en lång knif eller något dylikt; men långt ifrån! Det vapen, hvarmed han hade försett sig, stack knappast fram ur hans knutna hand. Hvad skulle detta förslå mot björnens skinn och tjocka späcklager, tänkte jag. För öfrigt tilläto husets kvinnor honom icke att ge sig i nappatag med björnen och ryckte därför allesamman i honom för att hålla honom kvar, och jag hjälpte dem därmed. De löste allesamman (fruntimmerna) ner sin hårtopp och redde ut håret, för att björnen skulle tro, att de voro män, och därför hålla sig mera undan. Våra hedniska förfäder ansågo nämligen björnen för att ha människoförstånd.
Då vi voro rädda för, att vår björn skulle hitta på att gå in till oss genom tarmskinnsrutan, måste också jag tänka på ett vapen och frågade därför efter yxan; men den hade de naturligtvis lånat ut till ett annat hus, sade de. Jag fick i det samma sikte på en fruntimmersknif, som låg på ipaken[1] bredvid tranlampan, och denna tog jag jämte en träbit från en kajakköl, hvilken jag ville binda vid knifven som skaft; men knappast hade jag tagit dessa saker, förr än en ropar bakom mig: ’Git hit, jag har då långt mera krafter än du!» Det var ingen annan än själfve Mathæus’ dotter, änkan. Hon ryckte bägge delarna ifrån mig.
Nu började vägguret[2] slå elfva; och den satans björnen såg genast morskare ut. Jag sprang genast fram för att stanna slagverket, men i min bestörtning bar jag mig galet åt och ökade tvärtom oväsendet, tills jag ändtligen så pass återfick fattningen, att jag fick lodet aflöst och ljudet dämpadt. Kvinnorna ryckte ännu i Mathæus för att hålla honom kvar. Så började plötsligt björnanmälarens mor att dra ner sina byxor ända till knäna och gick sålunda
