Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168
TOLFTE KAPITLET

björnanmälarens mor efter en kopp vatten och lät oss allesamman ta en klunk däraf, fastän ingen af oss var törstig; detta skulle vara för att skaffa hennes son ständig tur med björnen; och det där med blodet hade varit för att visa hela björnsläkten deras begär efter den; och innan de grepo sig an med styckningen, dunkade de med knytnäfvarna på björnpälsen och ropade: ’Du är fet, fet, fet och rar!’ Och detta gör man af artighet i den tron, att björnen verkligen skall vara fet; men då vi öppnade vår, befanns den vara riktigt ovanligt mager.

Då hufvudet bars in, följde jag med, emedan jag visste, att det skulle företagas vissa konster därmed. Den första var, att det sattes på kanten af lampupphöjningen med ansiktet mot sydost, hvarpå man stoppade till munnen och näsborrarna med affall från lamporna och annat fett och slutligen styrde ut dess hjässa med hvarjehanda småsaker, såsom tillskurna stöfvelsulor, hyfvelspånor, glaspärlor, knifvar och annat. Riktningen mot sydost antyder den väg, hvarifrån björnarna bruka komma med storisen rundtomkring landets södra spets; mossan i näsborrarna skall hindra den björn, man vill fånga, från att känna lukt af människors närvaro; och smörjningen i munnen är för att göra honom till behag, emedan han skall vara mycket förtjust i brynt fett; småsakerna, hvarmed de pynta hufvudet, syfta på, att de tänka sig björnen som sänd i ärende till dem från deras förfäder, för att skaffa dem dessa saker; och då man räknade ut, att björnsjälen aldrig hann hem förr än efter fem dagars förlopp, så förtärde man heller aldrig hufvudet af sin björn förr än efter denna tid, emedan björnsjälen eljest kunde dö under vägen och småsakerna till familjen därmed gå förlorade; till och med hålen bak, där hufvudet är afskuret, stoppa de till för att hindra förblödning under vägen. Jag kallar nu allt detta för afguderi; men hedningarne ansågo i forna dagar, att både allt lefvande och allt dödt hade sin själ; men det är likväl något, som man icke får förblanda med människornas odödliga själ. Att nu människor här nere så långt söderut ännu i våra dagar, så långt efter kristendomens införande, kunna hänga fast vid åtskilliga af de gamles bruk, kommer sig däraf, att det nästan icke går något år