utan att de komma i beröring med hedningarne från ostkusten.
År 1885 lämnade jag Augpilagtut. Jag är icke riktigt säker på, att det icke äfven vid Pamiagdluk finns en och annan familj, som ännu lutar åt björnvidskepelsen; men det är åtminstone icke alla — Isaks icke det ringaste; och hvad andra ställen beträffar, som t. ex. här uppe vid kolonien, så har man knappast ens hört talas om de här omtalade sedvänjorna.
Jag var okunnig om dagen, då de skulle koka sitt björnhufvud, och blef därför öfverraskad af den plötsliga bjudningen att komma och äta med. Jag skar utan vidare af trynet, men nu fick jag minsann höra ord och inga visor, och de ryckte det genast ifrån mig. Men häröfver blef jag nu onekligen något förnärmad och sade dem rent ut, att jag icke trodde ett grand på allt det här, äfven om de ansågo mig för aldrig så dum; men de försäkrade allvarsamt, att jag då heller aldrig skulle komma att fånga någon björn, hvarpå jag återigen svarade, att detta sannolikt skulle slå in, då jag nämligen var så närsynt, att björnen skulle kunna slicka mig, innan jag någonsin finge sikte på den.
Där finnas äfven andra sedvänjor, bland annat följande: se de spår af björnen i snön, så äta de litet af det samma för att tillförsäkra sig fångsten för den händelse björnen skulle vända samma väg tillbaka. Små gossar få njurar af fångade björnar att äta för att göras starka och modiga till björnjakt. Likaledes äro de under de omtalade fem dagarna försiktiga med att icke frambringa klingande ljud, emedan björnen icke lär tycka om klingklang.
Mathæus sade, att den björn jag här hade sett honom fälla var hans elfte och att han alldeles icke hade varit rädd för denna, emedan han här hade haft sin bössa att använda; men förr en gång, då han likaledes hade sett en komma kraflande uppåt stranden, hade han sprungit på honom med bara länsaren. Men huru länge sedan det var, det kom han icke längre ihåg, sade han.»
