värld och för hvar och en till religionen; endast genom förkrympning af detta naturanlag kan religionslöshet uppstå. »Religionens begynnelse är det vanliga lifvets första möte med ett säreget, det är universums, öfver alla vilsetag liggande, heliga förmälning med det lekamliggjorda förnuftet till en skapande, frambringande omfamning.»
Efterhand blefvo förklaringarna mindre sväfvande och högtrafvande. Peschel och andra ansågo, att de religiösa föreställningarna härrörde från längtan efter kunskap om alltings orsak eller första begynnelse, eller att det var orsaken till rörelsen, lifvet och tanken, som människan söker med sin medfödda trängtan efter kunskap om det absoluta.
Andra, som t. ex. Max Müller, anse, att alla religioners utgångspunkt är begreppet eller snarare känslan af det oändliga. En längtan efter det oändliga, en sträfvan efter att förstå det ofattliga, att nämna det onämnbara är den själens djupa grundton, som uppenbarar sig i alla religioner.
Andra åter, som O. Pfleiderer, se i människans medfödda och ofattliga skönhetsbehof, hennes ästetiska känsla och hennes fantasi den första grodden till det religiösa medvetandet.
Slutligen ha några ansett sig kunna förklara de religiösa föreställningarna såsom härrörande från människans moraliska sinne eller sedlighetsdrift.
För ett något grundligare studium af eskimåernas religiösa föreställningar liksom af hvarje annat naturfolks måste alla dessa försök till förklaring falla maktlösa till jorden.
Dessa äldre superfilosofiska försök ha också i vår empiriska tid måst träda i bakgrunden, och man har mer och mer kommit till insikt af, att de religiösa
