Att de aflidnas andar och särskildt då de mera framståendes bland dem, som höfdingarnes och furstarnes, efterhand blefvo gudar, kan icke förefalla onaturligt.
Hebreernas (il eller el), egypternas (nutar) och många andra folks namn för gud betydde blott ett mäktigt väsen och kunde användas så väl för hjältar som för gudar. Och liksom det på jorden fanns särskildt mäktiga människor, så måste det i andarnas värld finnas särskildt mäktiga andar, och bland dessa blef det då naturligtvis gudomen par excellence, som det framför allt gällde att dyrka. På det sättet komma vi slutligen till tron på en gud, i det ögonblick det i andevärlden upprättas en absolut monarki.
Men jämte denna andedyrkan låg det också ett för de vidskepliga föreställningarnas utveckling viktigt moment däri, att de primitiva människorna ha en starkt framträdande böjelse för att tilltro vissa ting öfvernaturlig makt, som kunde brukas till att afvända de dödas skada eller makt öfver en, eller också till att skaffa sig stora fördelar, och därifrån har hela den utbredda amulett-tron och möjligen också fetischdyrkan utvecklat sig. Amuletterna kunde bli tillerkända dylik makt tack vare åtskilliga tillfälligheter, iakttagelser af en rad lyckliga händelser, som ju ofta kunna inträffa på ett ytterst påfallande sätt, t, ex. att en man, som äger ett bestämdt föremål, alltid har haft tur, o. d. På sådant sätt kan man tydligen se, att grönländarnes amuletter ha uppstått.
Ett viktigt moment för upprätthållandet och utvecklingen af de vidskepliga föreställningarna, när dessa en gång ha uppstått, är naturligtvis medicinmännens och prästernas herravälde öfver sina medmänniskor. Det var naturligt, att vissa personer, och det just de skarpaste hufvudena, kommo att förstå sig bättre på det öfvernaturliga än de andra och att stå i ett närmare
