också litet beroende af väder och vind, men har dock sitt på det torra och är därför mindre vidskeplig.
Det, som gör vår fiskarebefolkning vidskeplig, huru mycket större inflytande måste icke det ha på eskimåen, hvars hela lif beror af jakten och fisket. Och ännu mera stegras detta inflytande genom de arktiska omgifningar, hvari han lefver. En så vild och storslagen natur som den grönländska — med sina isbräer, flytande isbärg, luftspeglingar, stormar, och så de långa vinternätterna med det spelande norrskenet — får ovilkorligen makt öfver sinnet, det framkallar vördnad och rädsla och ger fantasien näring. Vi stå med vårt förnuft och se på dessa under, men naturmänniskan ersätter liksom barnet det felande förståndet med sin vilda fantasi, och tron på det öfvernaturliga stärkes och utvecklas.
Moralen, som, enligt hvad många tro, skulle vara förbunden med de religiösa föreställningarna, har i sitt ursprung föga eller intet med dem att göra. Som redan förut är framhållet, härledes den ur samhällsdriften och är hos de primitiva folken skild från öfvertrons föreställningar. De ha ingen belöning efter döden för sin moraliska vandel.
Eskimåerna äro till en viss grad exempel härpå. Visserligen finna vi i de grönländska sägnerna antydningar till t. ex. straff i detta lif af det onda, särskildt häxeri, genom öfvernaturliga makter. De aflidna kunna möjligen till en del vedergälla de kvarlefvande för de dem under lifstiden bevisade välgärningarna, djurens själar (eller inua) kunna hämnas ett alltför hänsynslöst mord på deras afkomma, den mördades själ eller ande fordrar, att hans mord skall hämnas (blodshämd), förorättandet af svaga hämnas på olika sätt, o. s. v. Men allt detta framträder i så svag form, att det icke kan uppfattas som något ursprungligt (primärt), utan mera som något
