Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
182
TRETTONDE KAPITLET.

händelsevis tillkommet, i det samhällsförhållandena och lagarna helt naturligt blanda sig in, men dock ej kommit att spela någon afgörande roll. Det kan därför betecknas som de första famlande stegen af de religiösa föreställningarna mot moralen, och det är först på ett betydligt senare stadium som religionen på allvar har slagit sig tillsammans med den till ett förbund, som var styrkande för bägge. Religionen fick genom moralen en god ryggrad, och moralbuden verkade djupare, när de kommo från ett särskildt högre eller gudomligt upphof och dessutom lofvade belöning på andra sidan grafven för uppfyllandet eller till och med straff för brytandet däremot.

Ett märkvärdigt drag hos alla religioner är, att trots deras stora olikhet i många hufvudsaker, finnas också stora och väsentliga likheter, som gå öfver hela jorden. Detta kan endast förklaras på två sätt. Antingen är grunden till alla religioners uppkomst den samma; då människoanden öfverallt är någorlunda likartad, så tänker den också någorlunda på samma sätt. Eller också ha de religiösa föreställningarna uppstått på ett ställe och ha därifrån utbredt sig öfver hela jorden.

Jag för min del tror, att bägge dessa alternativ ha förenat sig om att skapa denna religionernas likhet. Det mänskliga nervsystemet och hjärnan äro hos alla raser förvånande lika, olikheterna bestå hufvudsakligen i utvecklingen, som måste tillskrifvas de högre rasernas framsteg; då de stodo lägre, var också hos dem nervsystemet mindre fullkomligt och likt de andras. Följaktligen måste man antaga samma lagar för tänkandet, särskildt på dess mera ofullkomliga stadium, och då erfarenheterna till en viss grad ha varit de samma öfverallt, måste man icke allenast ha kommit till samma riktiga slutsatser, utan också, där dessa ej ligga i öppen dag, komma till samma