Som något ganska märkvärdigt bör nämnas, att Hanserak, en västgrönländsk infödd kateket, som följde med kapten Holm på hans resa längs ostkusten, skref i sin på eskimåiska förda dagbok om angmagsalikernas tro på själen, att »en människa har många själar. De första bo i struphufvudet och människans vänstra sida och äro små, små människor, ungefär så stora som sparfvar. De andra själarna bo i andra kroppsdelar och äro så stora som en fingerled. Borttages en af dem, blir motsvarande kroppsdel sjuk.»[1] Huruvida det har varit en bland eskimåerna allmänt utbredd tro, framgår icke af de andra berättelserna.
Själen är alldeles själfständig och kan således lämna kroppen för längre eller kortare tid. Detta gör den hvarje natt, när de i sina lifliga drömmar äro på jakt och förlustelser, o. s. v. Själen kunde t. ex. också vara kvar hemma, då de voro på resa, hvilken uppfattning Cranz tolkar som beroende på hemlängtan. Den kan också förloras eller genom häxeri stjälas ifrån en. Då blir mänskan sjuk och måste låta en angekok fara och hämta igen den. Men om den emellertid förolyckats, t. ex. blifvit uppäten af en annan angekoks tornarssuk, måste man dö. En angekok kunde likväl också skaffa en ny själ eller byta bort en sjuk själ mot en frisk, som han enligt Cranz t. ex. kunde ta från en hare, ren, fågel eller ett litet barn.
Det märkvärdigaste är, att själen icke allenast kunde förloras hel och hållen, utan man kunde också mista stycken af den, och då måste angekokerna komma och lappa ihop den.
Till dessa människans två delar kommer bland grönländarne på ostkusten enligt Holm[2] ännu en tredje del:
