Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
190
TRETTONDE KAPITLET.

uttalandet af deras namn ha makt att kalla dem upp ur grafven eller oroa dem där. I detta sammanhang kan också nämnas, att grönländarne t. ex. icke våga nämna en isbräs (Putsortoks) namn, när de ro förbi den, af fruktan att den skall bli förolämpad och »kalfva.»[1] Något liknande finnes mycket utbredt bl. a. hos indianerna, som icke våga uttala namnet på ställen och floder.[2]

Angående själens lif efter kroppens död tycks det ha varit något olika meningar. Några, som af missionärerna kallas dumma och förfäade människor, ansågo att allt var slut vid döden och att det således ej fanns något lif på andra sidan grafven. De flesta grönländare tyckas dock ha ansett, att om själen än icke var alldeles odödlig, så brukade den dock fortfara att lefva efter kroppen eller åtminstone att lefva upp igen, sedan den dött tillsammans med denna, och den kom då antingen till ett ställe under jorden och hafvet eller till ett ställe i öfvervärlden uppe i himlen eller snarare mellan den och jorden.[3]

Det förra stället anses som det bästa, det är ett godt land, där det enligt H. Egede är »däjligt solsken, godt vatten, djur och fåglar i myckenhet». Det kan synas underligt, att de i motsats till oss förlägga sitt bästa ställe till under-jorden eller hafvet; men detta förefaller mig lätt

  1. Jmfr. Nansen: Paa ski over Grønland, sid. 301.
  2. Om namnets och namnuttalandets betydelse hos de olika folkslagen har Kristofer Nyrop skrifvit en betydelsefull och omfattande afhandling, »Navnets Magt» i Mindre Afhandl. udg. af det phil. hist. Samfund, Kjøbenhavn 1887, sid. 119—200. Se också B. Grøndahl: Annaler for Nordisk Oldkyndighed 1863, sid. 127, Moltke Moe i Letterstedtska tidskriften 1879, sid. 286, S. Grundtvig; Danmarks gamle Folkeviser, bd. 2, sid. 339, H. Spencer: Principles of Sociology VI, sid. 701.
  3. Jmfr. Rink: Om Grønlændernes gamle Tro. Aarb. f. nord. Oldk. og Hist. 1868, III, sid. 202.