brunaktig eller grågul, och äfven hos dem af blandras kan en viss grad af kastanjebrun färg vara tämligen iögonfallande. Denna hudens naturliga mörkhet blir emellertid, åtminstone hvad männen och de äldre kvinnorna beträffar, vanligen ännu ytterligare förmörkad på grund af bristande renlighet. Till vägledning i detta afseende kan jag meddela, att vår landsman, den hedervärde Hans Egede, skildrar deras tvättmetod bl. a. sålunda: »Svetten skrapa de af ansigtet med en knif och slicka den i sig.»
De nyfödda barnen ha ljust skinn, icke endast af den orsaken, att de ännu icke ha hunnit att bli smutsiga. Redan Hans Egede har i sin dagbok[1] påpekat, att de skola ha en blåsvart fläck öfver korsryggen, hvarifrån den mörka hudfärgen först senare skall utbreda sig. Holm omtalar något liknande från ostkusten[2]. Själf har jag ingen mening härom. Det skulle i så fall vara något i likhet med det som berättas om japanesernas barn.
Eskimåernas klädedräkt ha de flesta säkerligen bildat sig ett begrepp om från afbildningar. Som de nog förstått, är det mest framträdande därvid, att kvinnornas dräkt där uppe liknar männens och är betydligt vackrare och mera ändamålsenlig än våra fula kvinnodräkter.
Männen bära i Sydgrönland på öfverkroppen en så kallad timiak. Den är gjord af fågelskinn, som vänder fjädrarna eller dunen inåt, har ungefär samma form som en af våra ylletröjor och drages på öfver hufvudet liksom dessa. Upptill är timiaken försedd med en hätta, som är att draga öfver hufvudet, när man är ute, men som eljes slås ner och bildar med sin uppstående kant, fodrad med svart hundskinn, ett slags krage rundt omkring
