har där också en medhjälpare, aperketek, som är ett svart djur, inemot två alnar långt, med stora »kniftänger i hufvudet.»
Holm säger uttryckligen, att han icke kunde upptäcka någon antydning till, att tôrnarssuk var ett väsen, som var herre öfver tôrnat, och vi bli väl således nödsakade att pruta af litet på den makt och betydelse, som de äldre författarne tilldelat denne ande.[1]
Det förefaller mig klart, att denna tro så väl på tôrnarssuk som på tôrnat måste härledas ur en tro på förfädrens andar eller vålnader. Detta framgår möjligen också af orden. Tôrnak synes kunna ha varit samma ord som tarnak (själ), som återigen är likt tarrak (skugga). Ett stöd för detta antagande finna vi däri, att tôrnak på ostkusten heter taraok, som ju påminner mycket om tarrak. Det förefaller mig således sannolikt, att alla dessa ord ursprungligen ha varit ett och det samma, som betydde: skugga, spegelbild eller själ och hvarmed de aflidnas själar betecknades. Men nu är tôrnarssuk säkert afledt af tôrnak och har kanske ursprungligen varit likt tôrnarssuak, d. ä. den stora eller den svåra och ohyggliga tôrnak, hvilket alltså återigen vill säga, att han har varit en särskildt mäktig tôrnak, som sedan efterhand hos några stammar har fått ett slags herravälde öfver de andra tornat eller aflidnas själar.
Att de ha gjort dessa till föremål för särskild öfvertro, förklaras genom den fruktan de ännu i dag hysa för de döda och naturligtvis ännu mera för deras vålnader, som ofta visa sig och kunna vara mycket farliga, men också ganska hyggliga. Det skonsammaste sätt, hvarpå de kunna uppträda, är att hvissla, vidare att
- ↑ Intressant är det, att det också hos Alaskaeskimåerna tycks förekomma ett väsen likt detta från ostkusten med långa fångarmar, o. s. v.
